Jag försvann ett tag på vägen...

Som du kanske redan har förstått, jag är hos dig igen. Jag försvann ett tag på vägen, men jag saknade dina sinnen. Det har varit tungt och grått, jag är frusen än. Här livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen.  

Detta är textrader från min husguru Lars Winnerbäck och hans fantastiska Jag är hos dig igen. Det hände något, min självdiagnos är stress och halvvägs in i väggen… verklighetsdiagnosen är nog den samma. Människan är nog inte skapt för att köra på i 150 hela tiden. Det har ju funkat i över ett år att studera på heltid och jobba halvtid, men nu tror jag inte det fungerar längre. Jag har heller aldrig slutat att studera. Direkt efter studenten började jag på högskolan. Jag studerade kriminologi och skulle jobba med fotbollsrelaterat våld. Jag läste juridik och har till och med en kandidatexamen i kriminologi. Men under tiden som jag skrev mitt examensarbete så kände jag att allt rann lite ut i sanden och sökte in till lärarutbildningen. Tjugofyra år av mitt liv har jag spenderat i skolan, utan någon form av paus…

Hösten har varit väldigt stormig, när jag inte varit på jobbet så har jag varit i skolan, men mentalt så har jag varit på båda ställen samtidigt… Jag försvann ett tag där någonstans, kraschade halvt in i väggen och sov, i vad som kändes som en evighet.

Men med många kloka nära och kära runt omkring mig, så tror jag att jag börjar komma på banan igen. Jag har ansökt om tjänstledighet från jobbet, för att fokusera fullt ut på studierna och skolan ett tag. För det är nu vi börjat komma till den kämpiga biten – examensarbetet. Vårt examensarbete är uppbyggt i tre delar. Forskningsplan – självständigt arbete – empiriskt arbete för att sedan bli ett examensarbete när vi klippt och klistrat ihop dessa tre.

Som tur är så har jag BästeLillVännen att luta mig mot i detta och inte minst Drömmannen. BästeLillVännen och jag skriver arbetena ihop och Drömmannen är Drömmannen. Min bästa vän och klippa i stormen. Utan honom hade jag aldrig klarat det här, älskade älskade Drömman.

För att se något positivt med denna storm och komma ut ur den med flaggan högt så har jag lovat mig själv, att jag ska bli bättre. Jag ska lyssna på mig själv, min kropp och verkligen ta till vara på denna sista tiden som student. Den kommer ju inte tillbaka (förhoppningsvis). Jag ska ta det lugnt och fokusera på det som är viktigt, vilket jag verkligen har lärt mig. 

För jag har verkligen saknat detta, att skriva. Jag skapar minnen här och jag vill verkligen inte glömma bort mina minnen... För detta är min vardag, som jag verkligen älskar och vill inte glömma bort detta, varken solskenet och månljuset. 
~~~
Som du kanske har förstått, jag är hos dig igen. Jag försvann ett tag på vägen, men jag saknade dina sinnen. Det har varit tungt och grått, jag är frusen än. Här livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen. Och som du kanske redan vet, jag är oslagbar. Jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder. Du är sval sen blir du het, du har känslorna kvar. Dom här väggarna rasar och jag undrar vad som händer

Du har dina moln och jag kan inte skingra dom, kan inte låta dom va. Jag har mina ord, som du sa.

Som du kanske redan hört, jag blir aldrig klar. Du sluter dina ådror om du sätter dig och väntar, som du redan har berört. Här är glimrande dar, välsignade december står för dörren och livet längtar. Som du kanske redan sett, första snön kom inatt. Nu flyttar fåglarna som trotsar Atlanten. Har jag hittat rätt? Kan du höra ditt skratt? Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?

Vi vinner ingen tid och vi får inte vänja oss för då är allting förstört. Jag är hos dig igen, som du kanske redan hört.