Ringarna

Det här med förlovning, det yttersta besviset på att jag lovat att gifta mig med min Drömman. Att jag lovat honom att inför nära-och-kära säga att jag ska älska honom i nöd och lust. Det är så stort och jag tror fortfarande inte jag har förstått det. Ringen på mitt vänstra ringfinger känner jag fortfarande av vid varje rörelse, den har inte blivit vardag än - så än lever jag och vi, i vår lilla bubbla. 

Konservativ som jag i mångt och mycket är så har jag alltid velat gifta mig ett år efter min förlovning, men så pratade vi med några kompisar. Varför ska ett bröllop (som inom ett år är för dyrt för oss) hindra vår förlovning? Kloka ord, från en klok vän. 

Lagom till vår årsdag hade Drömmannen varit nere på Lillstadens smyckesaffär och kollat på förlovningsringar. Den snälla butiksägaren hade sagt att det nog var bättre om jag var med, för utprovning och så att det verkligen blev rätt ring - och så rätt han hade. 

Någon dag innan vår årsdag la Drömmannen fram broschyren om förlovningsringar som han fått av den snälla butiksägaren och den här (numera ännu mer) Bondmoran började tokgråta... vi gick ner till LillStaden och den snälla Butiksägarrn för att kolla på ringar. Vi skulle ha enkla ringar, likadana enkla ringar. Det hade vi bestämt. Vi tyckte den ena efter den andra var fin och var nog mer osäkra när vi gick där ifrån än innan... vi skulle gå tillbaka på vår årsdag och bestämma. 

Efter många om-och-men och hur fina de alla olika ringarna vi kollade på var - så bestämde vi oss för enkla, likadana, vanliga ringar. 
I mitt smyckeskrin hade jag hittat Farsgubbens mormors förlovningsring som jag fått för en herrans massa år sedan, den ringen tillsammans med ringen jag fick av FinMamman och Farsgubben i konfirmstions present smältes ner till den finaste och mest Bondmore-liknande förlovningsringen i mannaminne.

Ringarna blev precis likadana, lika höga och samma struktur. Drömmannens ring är två millimeter bredare än min och på någon vänster slank det in en stor diamant i min ring också... men annars är de likadana. 

Drömmannen klär så bra i sin ring. Det är så snyggt på honom med en ring på vänster ringfinger. Han har så långa, kotiga fingrar och det r så fint med en fem millimeter tjock guldremsa där, det är som om den alltid skulle ha varit där och nu är den där - för alltid. 

Tänk att vi gjorde det, älskade Drömman. Vi lyssnade på rådet från fina vänner och går vår egen väg. Nu är det vi. För så som vi krattar gången, så får vi gå du och jag - för det är vi ändå
(null)